Ett helt dygn utan att ha vänt ut och in på sig själv. Helt fantastiskt. Det blir lite annorlunda saker som man prioriterar efter att under en dryg veckas tid enbart koncentrerat sig på att överleva dagen.
Nu börjar kampen för att komma härifrån. Nyckelfrågan för mig är att äta utan att spy.... Det finns ett mentalt problem sedan förra gången jag var här vilket ger effekten att uppvärmd mat ger mig hemska luktvibrationer vilket leder till katastrof. Sen är det mjöllukten som finns i så mycket gör väldigt mycket helt ointressant. Har drömmar om fräscha sallader, frukter och hamburgare i olika former (troligen för att TV kanalerna är fulla av reklam för olika burgare).

Något annat som seglat upp på favoritlistan är salt godis. Medicineringen har gjort att munnen är något obestämbar. Det känns som om någon stoppat in något slemmigt, luddigt och definitivt obestämbart i munnen. Nu är doktorerna rädda för att det skall bli sår i munnen så tandborsten som jag är tillåten att nyttja är lite speciell, en bomullstuss är som en stålullstuss i jämförelse.....(längtar starkt efter min tandborste och "normal" tandkräm) Saltlakritsen hjälper till att få bort den värsta smaken för en stund.

Under en veckas tid har jag mått så otroligt dåligt, det enda som gällt har varit att ta sig igenom dagen sekund för sekund, minut för minut. Så idag är det en liten förbättring och livet känns värt att leva igen.
Rent medicinskt så har de vita blodkropparna kommit tillbaka på arenan och den läskigt stora cellgiftsdosen börjar så sakta klinga av. En mycket synbar effekt av cellgiftsdosen har börjat visa sig i stor skala idag. Håret ramlar av i parti och minut.... hustrun går och rycker mig på skallen som om man var någon form av hund som skall handtrimmas. Lite enerverande.

Det här med sjukhusmat har inte fungerat alls. Blott lukten av den har gjort att magen vänt sig ut och in. Så det blev till sist att inte äta alls.. Nu hade jag med mig + 10 kg medvetet in i denna process och det återstår 3. Fast de har inte låtit mig tyna bort i näringsbrist utan jag har fått tre mål mat om dagen i en påse intravenöst, vet inget om smaken men det ser ut som filmjölk. Framförallt så luktar det inget.

Har lite lätt sjuka fantasier om mat just nu. Tänk att få sätta tänderna i ett saftigt äpple, en stor grönsallad eller saftig hamburgare (vet du om hur mycket hamburgerreklam det finns på TV???) är några av de saker som far förbi vare sig ögonen är öppna eller stängda....

Har en kompis som jag måste släpa runt på hela tiden. Den är ungefär lika lång som mig men otroligt mycket smalare. Upptill fyra krokar, nedtill fem hjul och i mitten en liten pump. Just nu hänger en enliters genomskinlig påse med glukoslösning som är sammankopplad med den "ventil" som jag har inopererad i bröstet.
Hängande i kompisen idag har två påsar blod, en påse cytostatika och ett par påsar glykos varit. Kommer att ha slang inkopplad till i morgon bitti vid sex snåret

Att gå över till vegetarisk kost har än så länge varit ett misstag... Fast det kanske inte gör så stor skillnad för lukten (går inte att använda ordet doft här) som blir av storköksmaten gör det riktigt svårt att uppbåda någon aptit. Har börjat ösa över peppar och salt. Nästa steg är att fixa ketchup så man kan dränka maten.

Det ser lite udda ut i rummet. Hustrun har sin bärbara dator uppkopplad plus sin mobiltelefon. Själv ligger jag med ett tangent bord i knät kopplat till en av de två bärbara datorer jag har med mig. Plus att jag har båda mina mobiler på och från den ena lyssnar jag på sportradion. Har det rätt bra med tanke på omständighetrna.

I morgon får jag tillbaka mina celler som legat i frysen här i Uppsala sedan januari 2007. Återvinning är trevligt. Det skall bli intressant att känna hur kroppen tar det, förra gången var det ingen rolig historia....

Landstingspolitik i praktiken måste väl vara att vara patient. Ett studiebesök i verksamheten under ett antal dagar. Eget rum från början är helt ok. Fast att komma hit, några prover tagna och sedan händer inget mer.. förrän i morgon. Vet inte om det är rationellt, kanske skulle man för skrivas in för att sedan få komma tillbaka när det är skarpt. Åtminstone om man är pigg nog att fixa det. Skulle spara in ett vårddygn.
Hittills har det varit de vanliga kroppsvätske kontrollerna, EKG, blodtryck (130/90), puls (62), lyssna på lungor och klämma på lymfkörtlar. Kanske effektiv tid ca 15 minuter, sätts då i relation att jag är här i ca 18 timmar innan behandlingen sätts igång...

Stora kriget i kväll är om jag får se fotbollen eller om hustruns krav på "bonde söker fru" vinner. Inte nog att jag blir inlagd på sjukhus, jag skall torteras med patetiska program också.... mentalt illamående idag, fysiskt illamående i morgon??
Utvecklingen har gått fram gällande TV-apparater, det hänger en hyfsat stor platt TV på väggen. Rummet i sig är ok, kanske inte inrett av Simon och Thomas men får funka.

Har blivit tillfällig vegetarian. Skall bli intressant att följa den matsedeln, förra gången var inte maten det jag har lust att komma ihåg så testen blir om de lyckas bättre med det vegetariska alternativet

Nu har kallelsen kommit, en kallelse som kommer att innebära att jag kommer att må riktigt dåligt. Onsdag eftermiddag är det så dags att anmäla sig till avdelning 50 C på akademiska i Uppsala.
Har börjat fundera på packningen, två mobiltelefoner, två datorer, ca tre decimeter handlingar som inte blivit lästa, ett tiotal böcker av olika sort och skrivmaterial. Skall bli mycket intressant hur mycket som blir gjort eller om inget blir gjort. Facit lär komma.

Har haft förmånen att vara på ledarutbildning för Kristdemokraterna den gångna helgen. Intressant att få dyka djupare i frågor, dra saker lite mer till sin spets och förhoppningsvis bli en bättre politiker. Hur långt det sedan bär vet jag om knappt ett år.

Lämnade in en motion i landstinget härom veckan. Handlade om något så enkelt som att kunna få ta med sig cykeln när man åker buss. Allt för att förenkla vardagen för medmänniskan. Det blev ett riktigt bra genomslag i tidningarna. Det visar att vardagsfrågor skall man inte förringa.

Är lite bekymrad över hur medfinansieringen går till för Citybanan. Det blir tungt för små kommuner att hjälpa till att rätta till uteblivna satsningar sedan lång tid tillbaka. Inte bra. Det är som om små kommuner blir till gisslan. Hur man än vänder sig så blir det inte bra.

Död och förstörelse utanför mitt fönster... kanske inte så hemskt som det låter men frosten har tagit livet av en hel del plantor. Å andra sidan har det inte varit närmare våren än just nu så något positivt anslag får man ha.

Motionen i landstinget om att få ta med cyklar på lokaltrafiken i Västmanland har rönt större uppmärksamhet än åtminstone jag väntade mig. Det verkar vara en fråga som engagerat de s k "vanliga människorna" och många vill ha möjligheten att cykla en väg men inte båda. Det kan vara så att man inte vill komma svettig till jobbet men vill ha den dagliga motionen på väg hem eller att det är uppför ena vägen..
Miljöaspekten och attraktiv kollektivtrafik kanske kommer upp i samtal det med vad det lider.

Vissa veckor är det skönt att ta lite paus från det politiska arbetet, om inte annat för att tanka lite energi. Fast hela veckan har inte varit paus. Hallstahammars fullmäktige i måndags och gymnasiets vara eller inte vara stod på agendan. Visst är det bra med gymnasium, åtminstone så länge det finns elever som vill gå där. Någonstans på vägen har vårt gymnasium gjort ett felbeslut där samarbetet gick norrut i stället för österut. Alldeles för många av våra elever vill till Västerås, Fagersta har inte samma dragningskraft även om det troligen inte är något fel på den skolan i sig..
Buggen i systemet heter kostnaden per elev, hur mycket skall kommuninnevånarna betala extra för att vi har gymnasiet kvar? När blir det kostnadseffektivare att köpa tjänsten av t ex Västerås? Frågor som kommer att komma upp på bordet inom kort.

Inget är som väntans tider sägs det men lite jobbigt är det att inte få klart besked om när inställelsen till Uppsala blir. Ser faktiskt fram emot renoveringen hur konstigt det än låter, jag vill komma ut och tillbaka på banan igen. Det finns så mycket kul att göra och jag känner mig definitivt inte färdig ännu..