Galopptävlingar på Strömsholms fina galoppbana men regnet grinar arrangörerna i ansiktet. Det är bara att starkt önska att solen tar sig fram och visar upp den här delen av världen på ett trevligt sätt.
Inser att regnet börjar gå en del vänner på nerverna, är det så att vi alltid skall vara aktiverade och har glömt att bara vara och reflektera över det som är? Är det lite Duracellkanin varning på oss alla och en var? Måste man alltid göra något?

Kristdemokraternas Riksting närmar sig med stormsteg till Västerås. Har lite pyssel med att se till att de frivilliga krafterna inom värdskapet fungerar och framförallt finns på plats. Går bättre och bättre men konkurrensen som människors tid är stor.

Som någon ev läsare vet så lever jag med en lätt obehaglig följeslagare. En cancerform som kallas myelom. En lite elak rackare som bryter ned det egna immunförsvaret. Gick en rätt tuff rond mot eländet för drygt två år sedan och nu är det då dags igen. Utgångläget är mentalt och kroppsligt bättre men garantier i den branschen är lite kortlivade.
Varför skriver jag nu detta? Är fortfarande i stor tacksamhetsskuld till alla som stöttade mig förra gången och har nu valt att försöka berätta om vad som händer med mig som patient under rond två som började med nya cellgifter i onsdags och sedan har följts av fyra dagars cortisonbehandling. Cellgiftet märkte jag denna gång inget av vilket inte gjorde något. Cortisonet har några lite lustiga biverkningar och den stökigaste är att jag knappt sover något. Sjukt. Nu har jag några dagars paus innan nästa cortisonkur som kommer att rulla över midsommar.
Så länge jag orkar kommer jag att rapportera hyfsat regelbundet om mina äventyr som patient.