Enligt en intervju i radions P1 var jag huligan när jag växte upp. Den som intervjuades var aktiv på bl a Backa fritidsgård, som ligger på Selma Lagerlöfs torg i Hisings Backa, under tidigt sjuttiotal när stadsdelen var ung. Då var också jag ung och hängde på Gården på torget, på den tiden "EPAs" torg om man kan sin Nationalteatern.
Nu drogs det starka pareller mellan dagen eldning av bilar och skadegörelse till den tiden som var i sjuttiotalets gryning.
Visst hängde vi på torget, ibland upp till säker femtio ungar på cyklar och mopeder. Hasch delades ut gratis av langare för att få oss att fastna på denna drog. Mellanölet var lättillgängligt för det var alltid något fyllo som behövde lite pengar som handlade.
Thinner var poppis, så även lim i olika former.

Vi rörde oss mellan Brunnsboskolan, där oftast var vi dagtid, Backas torg (Selma Lagerlöf), Ladan som var en teaterscen och leklada ovanför Sägengatan och de olika gårdarna i miljonprogrammen som växte upp (Baron Rogers gata, Wadköpingsgatan, Blå staden m fl). Vi gjorde en hel del som jag inte är stolt över i dag men det finns två avgörande skillnader.

Den ena var att vi aktiverade oss själva, vi hittade på saker, vi såg olika alternativ, vi snackade mycket med varandra öga mot öga (datorer och mobiltelefoner var science fiction då) och vi insåg att om polisen skulle ta oss hade vi problem inför framtiden. Den andra saken var att vi inte lät döda ting klä skott, vi eldade inga bilar, slog inte sönder skyltfönster och trakasserade inte de vanliga invånarna (det vågade vi inte faktiskt). Troligen var många rädda för oss ändå men innerst inne var vi nog räddast.

Att komma tillbaka kommer att ta tid. Det kräver att vuxna finns bland de unga, avdramatiserar umgänget, ser de unga utan att för den skull låta sig utpressas, ställer krav på de unga att vara med och aktivt ta tag i sin egen situation, att hela tiden skylla på någon annan utan att ta eget ansvar är inte trovärdigt, sist men inte minst, alla barn har i någon mån föräldrar, det kan man inte glömma bort.